Svensk blogg

Saker man tänker

By November 24, 2011 One Comment
no image added yet.

att man vill göra. Drömmar som ligger
och ruvar som man bara uppfyller en dag. Som känns så himla fint.
Eller bara som att det är helt naturligt. Men fortfarande en sådan
härlig känsla. Att utöva det tilltänkta och under tiden, det
välbehaget.

För några år sedan skulle(återigen)
Linda och jag ut på äventyr. Tio toppar på en dag. Tio toppar! På
en dag! Det var spännande tyckte vi. Det var två killar som hade
fullfört den turen före oss. Vi hade pratat om det så smått i
några veckor, planerat vägval och val av skidor och även pratat
med Simon a.k.a mr Kite som hade ”first ascent” på turen. Vi var
redo helt enkelt!

Klockan 06.00 var vi på språng och vi
hade en riktigt fin tur. Ett stadigt tempo med en liten dipp efter 8:
onde toppen. Men väl på Metjeburretjakke sprudlade vi av lycka och
fick nya krafter den sista biten av stakande fram till stationen.

3 år starkare och många drömmar
senare infriade jag en tanke som legat och växt och mognat sedan den
vinterturen. Tio toppar på sommaren. Just då, för tre år sedan
kändes det omänskligt. Jag hade hört om en kille som sprungit den.
Det har egentligen inte med saken att göra, men jag vill poängtera
det ändå, att han hade cykel de få kilometrarna på väg. Enligt
sägnen ivarjefall. Rätta mig om jag har fel.

Getryggen och norder tväråklump.

Nåväl.

Klockan 03.00 vaknade jag i Härnösand
och några timmar senare var jag framme på Ulvån. Ryggan var packad
och det vara bara byta till spikskorna. Jag hade valt en annan
sträckning än vinterturen, jag hade bestämt att jag skulle ta
topparna i omvänd ordning, för att få asfaltssträckan på slutet
och även avverka sankmarkerna vid de fyra första topparna medan jag
var pigg. Och det var faktiskt efter andra toppen jag hade en liten
dipp. Sedan gick det som på räls. Getryggen, tvärådalen och vips
så var jag på storsnasen som var den sista. Den sista av de tio
topparna. Utförslöpan ner till vägen var euforisk.

Jag hade gjort det!

Cirkadus 3400 höjdmeter och drygt 40
km. På en tid som jag tyckte skrällde! Det är det där med
inställningen. Till vad man tror det ska bli eller kännas. När vi gick på vintern såg vi det nästan som en expedition. Och i somras hade jag; ej
att förakta ; 3 år i fjällterräng i ryggan.

Det var faktiskt en sanslöst härlig
känsla. Att det kändes så enkelt och samtidigt som det kändes
helt fantastiskt så kändes det lite tomt. Något som man haft inom sig
som helt plötsligt inte finns där på samma sätt. Ja, jag tror det
var lite så jag kände. Lite ensam. På ett vackert sätt.

Efter den turen har jag inte haft någon
sån där planerad eller tilltänkt tur som jag vill göra, men i
söndagskväll så började jag åter att tänka lite på en tur som
jag tänkt en del på tidigare i sommar. Men som just då kändes
lite skrämmande, lite för lång och lite för många höjdmetrar.
Men himla spännande, och det bästa är att det börja kännas som
att det är görbart. Respektingivande och tuff, men en liten
utmaning att tänka på och längta efter. 

Tjingeling!

Emelie

Emelie

Swedish mountain lover. Loves running and skiing, farming and baking! ❤