Svensk blogg

Mörka tankar

By July 29, 2012 9 Comments
no image added yet.

Vi anlände till Premana i fredags. Byn i bergen, med 1000 invånare. Byn som lever upp av tävlingen Giir du mont. Det var fascinerande! Det sjöd av liv och lust!

Men.Byn fyllde mig samtidigt med klasutrofobi. Jag som gillar berg. Knas. 

Vi åt pizza och glass som sig bör när man är i Italien, och jag kände mig någorlunda återhämtad. Tänkte att det skulle nog kunna bli en trevlig springtur de där 32 km och 2400 höjdmeter fördelat på 3 berg.

Kände jag någon press? Tjaa, efter att ha satt det nya rekordet på dolomite skyrace så förväntas man göra bra ifrån sig. Jag var rankad tvåa, och byn hyllade mig.  Grandiosa campionesa! Bellissimo! Puh.Kasie, jag, Oijana

Startfältet var starkt! Kasie, Silvia och Shana från Salomon plus att jag skulle få möta Oijana och Nuria Picas igen, de som kom 1 & 2 på Zegama! Jag var glad att jag kunde se Oijanas hela tiden i de två första uppförsbackarna, för att sedan dra ifrån i utförslöpan. Kasie stack i väg, och henne såg jag inte igen.

Redan efter 10 km kände jag mig överhetted och tom på energi. Tom på livskraft! Jag led. Jag var så fruktansvärt trött. För att svalka ned mig hällde jag vatten över mig, Det fick den effekten att jag började frysa. Så jag frös och svettades om vartannat och livet kändes inte ljust.

Jag fick kämpa som ett djur för att hålla mig tvåa.

Uppför det sista berget såg jag stjärnor. Jag frös, kunde inte äta och dam efter dam började trippa förbi mig.

Hur nedslående är inte det?

Jag har aldrig vart med om värre. Jag kände mig så fruktansvärt dålig. Det var det enda jag kunde tänka på. Men i det yttre tankebanorna så rörde sig det ändå några tankar om att jag måste fokusera på att jag måste glömma det. Jag måste fokusera på att ta mig framåt, försöka ät, dricka. Det som faktiskt var. Nuet.. Till och med försöka njuta.

Uppe på sista toppen önskade jag mig ett hus, barn och en ring på fingret. Varför i hela friden ska jag plåga mig? Tänk vad härligt att ha en massa barn att passa dagarna i ända? Springa några mil i veckan, kanske lyxa med en helg på BAMM en gång per år.

Nåväl.

Nedförslöpan ( 7km) hade jag den snabbaste tiden, vilket låter helt otroligt. Jag var ju helt utmattad. Raksträckan mot mål med sista spurten är helt svart för mig. Jag har aldrig vart så trött. Någonsin. Jag föll ihop.

Jag tror att det var två saker som tog kål på mig.

1 värmen.

2 de ringlade stigarna som gjorde att jag inte kunde dundra å utför.som jag brukar göra. Jag blev så trött i låren av att behöva hejda vartenda steg. Det är jag ju inte van vid!

Jag var så otroligt nere när jag kom imål. Kände mig som den sämsta löparen någonsin. Varför ska jag till Pikes? Hur ska jag kunna göra bra ifrån mig där? Där är det ju inte ens tekniskt. Jag ville bara gråta.

Men det som gjorde mig mest nedstämd var att jag blev så besviken att komma femma. Jag som inte vill attt placeringen ska spela roll. Tydligen gör den det för mig. Det av allt gjorde mig mest ledsen. Jag tror kanske att jag var lite besviken på mig själv. Att jag inte kunde uppleva den härliga känslan av att springa i bergen. Njuta av turen. Jag tror det var det som gjorde att jag inte kunde uppskatta 5:e platsen. Men kommer jag någonsin kunna göra det är frågan? Kommer jag någonsin njuta av ett race om jag inte kommer topp tre?

Med lite tid för eftertanke så känns det bättre.

Jag känner ändå att jag gjorde allt vad jag kunde.och det är bra. Och man kan ha en dålig dag, yada yada yada. Jag kanske skulle vilat i veckan?  Varit på havsnivå? Tränat lite på bansträckningen?

Och femma är faktsikt rätt bra! Och upplevelsen av att vara så fruktansvärt tom på allt av energi och kraft men ändå ta sig framåt var fascinerande.

Och att vara nedstämd ibland är också en erfarenhet jag tycker om att ta med mig. Fundera lite över.

För att sedan gå vidare. Ta nya tag, med nya erfarenheter i bagaget. Det är väl det som gör oss rika?

 morgon tidigt går mitt flyg till usa. Och innan jag skyndade mig från bergen till milano trodde jag att jag skulle känna mig nere. Själv på Sheraton med mörka tankar.

Och visst är jag själv och tankarna har varit mörka. Men attans. Jag uppskattar det.

Emelie

Emelie

Emelie

Swedish mountain lover. Loves running and skiing, farming and baking! ❤

  • Mats Andreasson

    hej emelie..trots mörka tankar lyckades du nå målet.starkt jobbat i bergen,,alltid lika roligt och inspirerande att ta del av dina bergsävenyr,,vilka otroliga upplevelser du får vara med om,,själv bygger jag upp formen inför de lite mindre backarna längs lidingöloppet,,ha de gott//Mats

  • karintanker.blogspot.com

    Det går inte bra jämt, så är det bara. Alla har skitlopp ibland. Även superwomans som du 🙂 Nu har du haft din skit och kan se fram emot lysande lopp framöver!

  • Torkel Skogman

    Det går upp och det går ner – inte bara under loppen utan också i upplevelsen av dem. Och du verkar ta det på ett bra sätt; en riktigt bedrövlig upplevelse brukar få mig att uppskatta de gånger det går lätt/bra så mycket mer. Och att det kommer att gå bra igen och att du kommer “flyga” fram igen råder det ju inget tvivel om!

  • André

    Skönt att se du fortfarande är människa och även du kan gå dig tom ibland. Besvikelsen över ett mindre lyckat race visar bara att det växt fram en liten tävlingsdjävul i dig med, den kommer du få användning av framöver. Stort lycka till på andra sidan pölen.

  • Chris

    Var inte så hård mot dig själv – du är inte den första som haft en dålig dag på berget, och inte den sista! Din berättelse påminner väldigt mycket om en annan begåvning som också hade en dålig dag nyligen, trots bra form i övrigt, nämligen Anton Krupicka: http://wpblogs.runningtimes.com/blogs/antonkrupicka/2012/07/29/speedgoat-50k-2012/

    Att trots svårigheter komma in som 4:a eller 5:a är få av oss andra förunnat, så behåll ditt sunda perspektiv på sakernas tillstånd och njut av att ändå få vara där du är!

  • sara

    jag tänkte bara säga att du är så himla inspirerande! du har bland annat fått mig och min sambo att springa mer i skogen.

  • Fredrik

    Som sagt så är det lite upp och ner. Njut när det går bra (som förra veckan) och ta lärdom och se det som utvecklande när det går sämre. Du är ju nästan helt grön på den här typen av lopp och erfarenhet är en viktig del. Ska bli skitkul att följa dig framöver!! Tack för en mycket inspirerande och bra skriven blogg. Din text om en heldag längs höga kusten fick mig go bananas och bara måste sätta ett långt trailpass. Högsta betyg med andra ord!

  • erik ahlström

    underbart skrivet, härligt att du öppnar ditt hjärta på dethär sättet, stor eloge för det, visar på mycket klokhet.

    Du var saknad på Jämtlandstriangeln Unplugged i helgen, många hängivna trail löpare var där och var väldigt imponera av dina resultat tbåde vid tagent bordet och på stigarna, keep up teh good work, fröken star and stripes

  • Ingmarie/blog.nemonisimors.com

    Aaah! Nu hittade jag det! 🙂 TACK för tips!