Svensk blogg

Hemtrakter och motbackar

By October 13, 2011 3 Comments
no image added yet.

3 av mina 24 vårar/somrar har spenderats i Jutenheimen. Där är bergen höga och dalarna bråddjupa.  Det är spetsiga bergsryggar och fräcka glaciärer, stigarna är hutlösa och backarna är branta. Landskapet är kargt men på samma gång frodigt och oerhört inbjudande. Det är ett lugn och ett fokus. Det har allt jag vill ha.

Det var där jag träffade på riktiga backar för första gången och det var där jag insåg att jag älskade att mata på i dem. Jag har hört att det låter lite rart när jag pratar om att jag älskar att springa uppför, men det får så vara. Jag vill upp, upp och se vad jag inte ser när jag har en backe framför mig! Upp! Och helst ska det gå snabbt. För när man väl kommit upp så vill jag ofta fortsätta, vidare, kanske efter en smal rygg eller ned igen med lätta trippande steg och en känsla av att flyga fram.

Innan jag hade testat den branta terrängen i Jättarnas hem så hade jag sprungit en del i de svenska fjällen. Genom myrmarker, björkskog, stenur och även några uppförsbackar.  Min introduktion till motbackar var väldigt prestigelöst. Jag jobbade på Saltoluokta Fjällstation och hade hört talas om ett rekord upp på hemmafjället Lulep Kierkau. Start och mål var saltos reception, med Bea i spetsen, och jag bestämde mig för att testa.

Det var en häftig känsla att bara springa uppför, och jag var stolt när jag kom ner igen och hade satt det nya rekordet.  Dock behöll jag det inte särskilt länge, för dagen efter hade en kille i samebyn sprungit upp och mitt rekord var krossat med hästlängder.

Det insteget till fjällöpningen, gav mig mer nog mer än vad jag tänkte på då. Det var så enkelt. Kanske för det att jag inte hade ställt in mig på att det skulle bli jobbigt. Jag fick aldrig känslan av att riktigt slita mig uppåt i backen och brottas med berget.

Nuförtiden, med ganska många motbackar i ryggsäcken gillar jag mer och mer att brottas med branten. Ge den några goa tjuvnyp och få några tillbaka. Pressa lite mer och att våga bli trött. Kanske handlar det om vad som finns i betraktarens öga och att sätta upp förväntningar och gränser.

Jag längtar i alla fall till den dagen Norges backar inte längre är riktiga backar!

Ha en fin dag folkens!

 

 

Emelie

Emelie

Swedish mountain lover. Loves running and skiing, farming and baking! ❤

  • Kristina

    hallå! åhå så tuff du är! *imponerad*
    jag gillar berg meeeen, min första bergerfarenhet för några månader sen gjorde så mitt knä inte kommer överens med mig riktigt. ont i trappor och backar sen dess. tränar du något annat eller är det bara löpning? hur överlever dina ben?

  • Emelie Forsberg

    Hej!
    Hmm. Tråkigt när knän inte hänger med. Vet du varför du fick ont? Det är alltid bra att ta reda på, så man kan förebygga och bygga upp där man är svag. Mina ben och knän överlever 🙂 de har vant sig, och ofta är underlaget ganska mjukt och behagligt. Vintertid går jag mycket på skidor, vilket är skonsamt. Och på sommaren klättrar jag när jag inte springer.
    Vart var din första bergerfarenhet?

  • Kristina

    Åh sedär! BAMM 50 var första erfarenheten 🙂 Det gick väldigt långsamt för jag hade inte sprungit så mycket i backar innan, eller ens långt. Men med vilja kommer man långt. Vi tog oss runt under tidsgränsen och sprang inte så vilse! Sen dagen efter BAMM så passade vi på och vandrade till Kebnekaise, fortfarande helt okej i knäna då. På väg de två milen från Keb till Nikkaloukta sen så började det kännas lite stelt men ingen fara. Det är först efter jag kommit hem som det hugger till i mitten av knät uppför/nerför och i trappor. Har fått byta träningsform lite till promenad och cykel och väldigt platt löpning 1 gång i veckan, men det har fortfarande inte blivit bra trots detta.
    Får satsa på skidor i vinter! Med lite tur får jag ett jobb jag sökt på LKAB så jag kan flytta upp till Malmberget och få lite snö, vore kul att ta en vintertur i Sarek..
    Heja dig! Man blir så inspirerad och hoppas verkligen du fortsätter blogga. Gissar att mjukt underlag och vänja sig gradvis är lösningen, inte asfalthetsa en månad innan man ger sig upp i bergen 🙂